Finsk spets

Den finska spetsen är en mångsidig jakthund, som meddelar med sitt skall var bytet befinner sig. Den används mest vid jakt på olika skogsfåglar, men också för jakt på små rovdjur, älg och till och med björn samt vid apportering av skadskjutet vilt i vatten. 

Vid sök av villebråd rör sig den finska spetsen på 100–500 meters avstånd från jägaren, ofta rentav längre. Kontakt med jägaren upprätthålls trots avståndet. Hunden hittar fåglar i terrängen eller uppe i träd tack vare sitt ytterst skarpa väderkorn, och kan förfölja en flyende fågel i flera hundra meter också i besvärlig terräng. Med sitt skall och beteende visar spetsen var fågeln befinner sig, och försöker med sitt skall hålla fågeln kvar i trädet tills jägaren hinner fram.

En hund med bra resning

Den finska spetsen är till sin byggnad mindre än medelstorlek, en kvadratisk, kompakt hund med fin hållning.  Öronen står upp och är rörliga. Ögonen är medelstora, mandelformade, något sneda och mörka. Nosen är alltid svart. Hunden sätter sig vid behov explosivt i rörelse och rörelserna är lätta och lediga. Hela hundens gestalt och uppsyn utstrålar livaktighet och uppmärksamhet.

Idealisk mankhöjd för hanhunden är 47 cm (lägsta gräns 44 cm, högsta 50 cm). Idealisk mankhöjd för tiken är 42 cm (lägsta gräns 39 cm, högsta 45 cm).

Den finska spetsen är till sin färg gul- eller brunaktigt röd. Färgen är oftast lysande klar. Den pryds av vackert ljusa partier, som ”byxor” baktill på låren, rentav som en ”sele” på sidorna samt svansen som ofta på insidan är ljus; svansens viftningar när hunden skäller visar den ljusa färgen och fängslar fågeln till trädet. Svansen rullar sig från roten tätt upp på ryggen och ned på ena sidan ända till håren på lårens bakkant.

En hund för hela familjen

Till sitt lynne är den finska spetsen energisk, livlig, modig, samarbetsvillig och ihärdig. Som en social hund som lär sig snabbt är den ändå en helt likadan familjehund som vilken ras som helst. Den är lämplig som hela familjens hund som gärna vill ha uppmärksamhet och njuter av att få det.

Uppfattningen om rasen som en gårdsvakt på landsbygden är föråldrad – om spetsen förses med tillräcklig motion och uppmärksamhet är den också en lämplig hund att ha i tätorter. Finska spetsen kan förhålla sig reserverat mot främmande människor. Tidig socialisering redan som en liten valp garanterar att din hund blir van med olika människor, djur, platser och situationer.

Finlands nationalhund från år 1979

I 1800-talslitteraturen finns hänvisningar till den finska spetsen. År 1875 skrev den franske forskningsresanden de la Martinière att han påträffat mörkröda hundar i Norden ända upp till kusten vid Murmansk. Wilhelm von Wright noterade i en artikel år 1834 stora likheter mellan skällande fågelhundar och rävar. Hundar av det här slaget användes inte bara för skaffande av näring utan också för fångst av pälsvillebråd. När avelsarbetet på rasen inleddes, bestämdes det att huvudvikten i avel var jakt på fågel.

År 1889 grundades Finska Kennelklubben och den tog sig som första uppgift anordnandet av en utställning för utredning av förekomsten av finska skällande fågelhundar och stövarraser. På denna utställning sågs mycket riktigt spetsar från landet som i mycket liknade den nuvarande finska spetsen. År 1892 antecknades i Kennelklubbens rasförteckning en "finsk skällande fågelhund", och för denna ras godkändes ett rasmärkesförslag signerat av forstmästare Hugo Richard Sandberg. En förnyad rasbeskrivning godkändes år 1897, och då ändrades också namnet till finsk spets. Nästa gång rasbeskrivningen ändrades var år 1925, och den senaste justeringen skedde år 1996.

Man kan säga att den finska spetsen redan på 1930-talet var en etablerad hundras. Den utsågs till vår nationalhund år 1979. Den finska spetsen utgör ett levande, värdefullt finskt kulturarv med starka kopplingar till Finlands etniska historia.  Hunden kan sägas vara en nationalskatt, och arbetet för stammens bevarande är ett värdefullt kulturarbete.

Finska Spetsklubben
Rasstandard för finsk spets