Karelsk björnhund

En karelsk björnhund är en medelstor hund, robust men inte tungt byggd, kraftig, bara en aning längre än hög och med tät päls. Färgen är svart med vita, väl avgränsade teckningar. Pälsen visar ibland något bruna skiftningar. Ögonen är ganska små, något ovala, mörkbruna. Blicken är pigg och skarp. Öronen är upprättstående, medelstora och bara i viss mån rundade i spetsarna.

Idealmankhöjden är 57 cm för hanhundar. Nedre gränsen för mankhöjden för hanhundar är 54 cm och övre 60 cm. Motsvarande mått för tikar är 52 cm (49 och 55 cm).

En karelsk björnhund trivs för sig själv och kan verka något tvär. Den är uppmärksam, envis, djärv och ihärdig. En del individer är försvarsbenägna och har stark egen vilja. Den karelska björnhunden vaktar gärna och dess jaktinstinkt är mycket stark.

Karelska björnhundens historia

Det antas att den karelska spetshunden invandrade västerut från Ural med folkvandringarna av komi-syrjäner omkring år 900 e.Kr.  Efter år 1100 bedrev komerna handel med karelarna vid floden Norra Dvina, och hundrasen spreds omkring Ladoga, övervägande i Olonetstrakten. Hunden har tidigare också påträffats i trakterna mellan Karelska näset och Vitahavskarelen ända upp till Kemijärvitrakten.  Traditionen berättar att rasen är en hund för allt slags villebråd, för jakt på björn, lo, älg, vildren, hare, skogsfågel och vattenfågel.

Målmedveten avel på den karelska spetsen inleddes år 1936, när avelsmålet definierades som framtagning av en kraftigt byggd, skällande hund för storvilt. ”Premiär” hade den karelska björnhunden år 1936 på den första hundutställningen anordnad av det då nygrundade förbundet Suomen Kennelliitto.  Samma år döptes rasen till karelsk björnhund. De första raskännetecknen slogs fast år 1945 och de första registrerade hundarna togs in 1946.

Vinterkriget från år 1939 utrotade hundbeståndet nästan totalt.  Skadan kunde dock avhjälpas under fortsättningskrigets gång, eftersom det i krigszonerna påträffades värdefulla tillskott till beståndet av karelsk björnhund. Inalles hämtades 60 hundar från andra sidan av den karelska gränsen, och av dem bidrog 43 till rasens uppbyggnad.

Antalet registrerade karelska björnhundar översteg för första gången hundrastrecket år 1951 (106). Under toppåret 1963 registrerades 1 021 hundar. Senare minskade antalet registreringar raskt och nådde en lågpunkt i början av 1970-talet.  Tusengränsen (1 051) överskreds igen år 1992. Under det senaste decenniet har antalet registreringar varit 550–850 karelska björnhundar årligen.

Finska Spetsklubben 
Rasstandard för karelsk björnhund