Finsk stövare

Den stora uppskattningen för rasen understöds av de långa jakttiderna för både hare och räv. 

Många jägare är övertygade om att den finska stövaren är väldens bästa drivande jakthundsras för närvarande.

En finsk stövarhane har mankhöjden 55–61 cm, en tik 52–58 cm. Pälsen är dubbel, trefärgad och ganska slät. Kroppsbyggnaden är jämnhög. Finska stövaren är tydligt längre än vad den är hög, till sin struktur är den kraftig men inte tung. Karaktären är lugn och vänlig. I hemmaförhållanden skäller och vaktar stövaren lite eller inte alls.  Finska stövaren har väldigt starka jaktinstinkter, och därför är den lämpligare som jakt- än som sällskapshund.

Kilpa – mästerskapstävling för finska stövare

Det årliga huvudevenemanget med inriktning på bruksegenskaper för finska stövare mästerskapstävlingen Kilpa. Kilpa anordnades för första gången år 1937 och den har sedan dess hållits varje år, med undantag för krigsåren. De tävlande utses så att de tre bästa finska stövarna i varje kenneldistrikts mästerskap tas med i uttagningstävlingarna, som anordnas i fyra divisioner. De tre bästa i varje division får vara med i Kilpa, och därtill deltar föregående års vinnare som självskriven. Vinnaren i Kilpa kallas Ajokuningas, drevkungen.

Till sin kroppsbyggnad en naturenlig jakthund

För finska stövare uträknas en skattning av avelsvärdet, ett BLUP-index, avseende jaktegenskaper utifrån resultat i drevprov på hare. Indexet beskriver hundens genetiska nivå avseende egenskapen. Värdet beräknas utgående från alla resultat av hundens släktingar, så att resultaten justeras för beaktande av variabler, som t.ex. föret under provet och hundens ålder. BLUP-indexvärdena tolkas så att genomsnittsindex för hela rasen är 100. Ett värde under 100 är sämre än genomsnittet och ett värde över 100 är högre än rasens medelnivå.

Som jakthund är den finska stövarens byggnad ganska naturenlig, vilket leder till att det inte i rasen förekommer några problem till följd av anomalier i byggnaden. Trots det är det nödvändigt att ärftliga fel och sjukdomar följs upp, så att genetiska fel inte får möjlighet att bli allmänna i rasen. De sjukdomar som förekommer i rasen är ataxi, progressiv degeneration av lillhjärnan; detta fel kan numera spåras med gentest och följden är att risken för att sjuka valpar föds kan avvärjas genom att avel mellan två bärare av sjukdomen förhindras. En bärare kan paras med en hund i vars arvsmassa ataxidefekten inte förekommer. I rasen förekommer hjärtsjukdomar (kardiomyopati), cancer i lymfknutorna (lymfom), strukturfel i svarta hårsäckar (follikulär dysplasi) och atopiska eksem. Dessa sjukdomar är föremål för studier på universitetsnivå i samarbete med specialklubben för rasen. Höftledsdysplasi förekommer också i någon mån och uppföljningen sker med höftledsindex. Målet är att medeltalet av höftledsindex i de flesta avelskombinationer hålls över 100.

Den första rasstandarden utarbetades år 1893

Det målmedvetna avelsarbetet för den finska stövarens rasutveckling kan anses ha börjat redan när de jakthundsintresserade i Finland år 1889 grundade Finska Kennelklubben. Ett av de första målen som klubben ställde upp var att få fram en finsk stövarras. Eftersom raserna i landet, övervägande importerade från Ryssland, Sverige och England, inte helt uppfyllde de krav som de finska jaktförhållandena ställde, gick ett antal aktiva jaktintresserade in för att bland de hundar som redan fanns i landet söka fram de bästa och effektivaste jaktindividerna och med dem som grund bygga upp en ny, inhemsk stövarras.

Vid Kennelklubbens första utställning år 1891 valdes tre och året därpå åtta hundar som lades till grund för den första rasbeskrivningen år 1893. Den fastställda färgen var rödbrun. Eftersom färgen inte stabiliserades, utan en svart mantel envist hängde med i generation efter generation, blev det tidigt på 1900-talet befogat att återgå till hundar med tre färger. Den nuvarande rasstandarden har till största delen skapats år 1932.

Suomen Ajokoirajärjestö – Finska Stövarklubben ry
Rasstandard för finsk stövare