Jaga med hunden

Bland de olika hundraserna finns det många som är avsedda för jakt. Förutom de typiska jakthundraserna, såsom spetsar och stövare, finns det många raser som ursprungligen har avlats fram för jakt. Till exempel pudlar, vinthundar och många vattenhundar är i grunden jakthundar. 

Den naturliga jaktinstinkten har dock bevarats bäst hos de raser som fortfarande används i jakt. Hundraser som används i jakt är i allmänhet mycket friska och har en sund kroppsbyggnad.

Varje höst beger sig uppskattningsvis nästan 100 000 jakthundar ut i skogen med sin husse eller matte. Där kan hunden förverkliga sitt art- och rastypiska beteende. Det finns inget som är mer belönande för en jakthund än en lyckad jakt.

Jakthunden är lyckligast när den får jaga.
 

Bästa jaktkompisen

Jakthunden är en ovärderlig hjälp för människan i skogen. Med sina skarpa sinnen hittar den viltet och kan, beroende på ras, driva det medan den ihärdigt skäller, stå stilla för att peka ut var det finns eller exempelvis få viltet att röra på sig. Hunden fångar eller dödar inte viltet, utan det gör jägaren med sitt vapen. Många raser har till uppgift att söka upp och hämta bytet. 

Varje jakthundras har en viss typ av jakt som är typisk för den. En del typer av jakt kräver noggrann träning av kunden, eftersom hundföraren styr hunden under jakten – hit hör exempelvis stående och apporterande hundar. För vissa raser – till exempel stövare och spetsar – är förmågan att arbeta självständigt, till exempel vid sökning, viktigare.

Hunden ger jakten en helt ny dimension och betydelse. Det är givande att följa hundens arbete, lärande och entusiasm. Jakthunden är jägarens bästa vän.
 

Också en familjemedlem

Jaktsäsongen infaller vanligtvis under hösten eller höst-vintersäsongen, beroende på jakttiden för viltarten. I övrigt lever jakthunden i sin ägares familj och är, precis som andra raser, en älskad familjemedlem för sin ägare.

Alla jakthundar kan och bör tränas i grundläggande lydnad. Utanför jaktsäsongen kan man ägna sig åt allt från lydnad till agility och från spårning till kompishundverksamhet. Det beror bara på vad hunden och ägaren är intresserade av.

Men en sak kan man inte lära dem. Jaktinstinkten och uthålligheten i jakten finns i jakthundarnas arvsanlag. De är nödvändiga egenskaper i jakten.

Inhemska raser

Det faktum att tre av våra fem inhemska hundraser är jakthundar visar vilken betydelse jakten har haft i Finlands historia. Finsk stövare, finsk spets och karelsk björnhund är livskraftiga, starkt jaktlystna och internationellt uppskattade brukshundar. Den finska spetsen med sin svarta nos är vår nationalhund.

Olika former av jakt

En drivande hund spårar bytet och får det att röra på sig. Därefter följer den uthålligt bytet medan den skäller ljudligt. Med hjälp av skallet vet jägaren var bytet rör sig och kan ställa sig på pass på en lämplig plats. Vanligtvis jagar man exempelvis hare eller räv med drivande hundar. Med små drivande hundar med en höjd på under 39 centimeter får man också driva hjortdjur, såsom rådjur eller vitsvanshjort. Till de drivande hundarna hör till exempel finsk stövare, beagle och drever. Den strävhåriga taxen är också en populär drivande jakthund.

 

 

En spets skäller på viltet. Genom sitt skall försöker den hålla viltets uppmärksamhet på sig själv och få djuret att stå stilla så att jägaren kan smyga sig fram. En del spetsraser används mest för att jaga skogshönsfåglar, medan andra används för älg- eller björnjakt. Ofta är hundarna mångsidiga och skäller på såväl fåglar och småvilt som hjortdjur. Jakthundar av spetstyp är exempelvis finsk spets, norrbottenspets, karelsk björnhund, jämthund, norsk älghund, grå och sibirisk lajka.
 

En stående hund springer snabbt över åkrar, på fjäll och i skogar före sin förare och söker efter vilt över ett stort område. När den upptäcker vilt stannar den och visar var viltet befinner sig. När föraren ger lov får hunden viltet att röra på sig, och på förarens order hämtar den bytet. Den stående hundens arbete grundar sig på bra grundskolning. De används exempelvis för att jaga fasan och skogshönsfåglar, och lämpar sig även för småviltsjakt. Exempel på stående hundar är vorsteh, setter, pointer och breton.

En apporterande hund är specialist på att hämta. Den är en ovärderlig hjälp särskilt vid sjöfågeljakt, där bytet kan falla i vattnet eller bland vass där det inte syns. En bra apportör simmar gärna och hämtar bytet även i besvärlig terräng. Apporterande hundar används förutom i sjöfågeljakt även i jakt på duva, skogshöns och annat småvilt. Till exempel labrador retriever, golden retriever, springer spaniel och nova scotia duck tolling retriever är apporterande hundar. Dessutom är även exempelvis stående hundar av naturen ivriga att apportera.
 

En stötande hund sätter viltet i rörelse, men förföljer det inte. Stötande hundar passar för jakt på exempelvis fåglar, hare, småvilt och små hjortdjur i ett litet område. Jakt med stötande hund är relativt nytt i den finländska jakten, och i synnerhet i jakt på hjortdjur måste man vara försiktig så att hunden inte börjar driva bytet. Stötande hundar kan exempelvis vara wachtel-, spaniel-, retriever- eller vorsteh-hundar.

Hur kan man vara med?

Man kan delta i jakthundshobbyn antingen som jägare eller som besökande hundförare.

För att bli jägare måste du först avlägga en jägarexamen. Dessutom behövs jakträtt i området. Jakträtten är bunden till markägarskapet, och markägarna har ofta hyrt ut rätten till den lokala jaktföreningen. Om du inte är medlem i någon jaktförening kan du köpa ett tillstånd för statsägda jaktmarker som förvaltas av Forststyrelsen. För jakt på älg, björn och vildsvin ska även ett skjutprov utföras.

Man kan ordna möjlighet för sin hund av jakthundstyp att arbeta med vilt även om man inte jagar själv. Man kan exempelvis delta med hunden i färdighetstester för retriever- och spanielhundar (NOU och SPA) eller träna på blodspår och delta i spårprov för jakthundar (MEJÄ). MEJÄ-proven är numera öppna för alla hundraser.
 

Finlands Retrieverorganisation har sidan Noutajapörssi på Facebook, genom vilken jägare utan hund och ägare till retrieverhundar kan hitta varandra och komma överens om gemensamma jaktturer. Man kan fråga den lokala jaktföreningen och bekanta jägare om det finns möjlighet att komma med som hundförare. Ägare till spårhundar kan också kontakta den lokala jaktvårdsföreningen och erbjuda sig att vara med och spåra djur som varit inblandade i trafikolyckor genom storviltsassistansen (SRVA).