Kompishundar

Alla kompishundekipage följer samma praxis och anvisningar. Verksamheten bygger på frivilliginsatser och inga ersättningar betalas för ekipage. I kompishundverksamheten är det viktigt att alla parter ska känna sig trygga och bekväma, vilket iakttas i samarbete med experter i branschen. Utgångspunkten för kompishundverksamheten är att alla parter ska njuta och få ett gott humör av mötet: klienten, hundföraren och hunden.

I Finland fick kompishundverksamheten sin början år 2001, i form av ett samarbete mellan Kennelklubben och Leena Rajala, tränare av assistanshundar. Den första kursen för kompishundar hölls i Pemar, varifrån verksamheten vidgades efter hand till olika delar av landet.

Den 15 september 2005 registrerade Kennelklubben varumärket Kaverikoira hos Patent- och registerstyrelsen. Motsvarande benämning kompishund används både i Finland och i Sverige i samband med aktiviteter av det här slaget. För närvarande deltar redan ca 1 400 ekipage i verksamheten i Finland.

Kompishundverksamheten kan förbättra klientens livskvalitet och därmed medföra en positiv effekt på människans allmänna välmående.

Benämningen Kaverikoira kan endast användas om hundar som verkar inom de av Kennelklubben organiserade grupperna. Kennelklubbens kompishundar kännetecknas av en särskild arbetsdräkt, en orangefärgad scarf. Hundföraren bär dessutom en namnskylt.

Den kompishundverksamhet som bedrivs inom Kennelklubbens ram definieras som djurassisterad verksamhet. Sådan verksamhet består av frivilliginsatser med (vanligtvis) hundar, där de aktiva har genomgått åtminstone introduktionsutbildning; efter introduktionen har de färdigheter som låter dem avlägga besök hos olika specialgrupper, för utbildning eller rekreation.

Kompishundförare berättar

”En äldre herr smek Hilla-hundens mjuka päls med tårar i ögonen och tackade mig för att jag hade hämtat hans spets tillbaka. Sjukskötaren berättade att mannen under de senaste tiderna inte hade pratat just något.”

”Lilla kompishunden Alfred är en riktig undergörare: en hand som inte längre lyfts upp hade strukit hans mjuka päls; slutna ögon öppnade sig för att se honom; den som inte längre hade röst hade pratat med hunden.”

”Det mest oförglömliga minnet jag har lär vara den gången då en sängliggande äldre person fick kompishunden Mimosa intill sig i sängen. Glädjetårar föll ur den äldres ögon, måhända blev föraren också lite tårögd.” 

”Det mest oförglömliga minnet som förare var mötet mellan klienten och kompishunden Veera, riktigt vid kompishundverksamhetens början. En tyst äldre person med svår demens satt ensam på soffan. Vi gick och satte oss bredvid hen med Veera. Den äldre personen försökte nå Veeras päls för att röra den, jag styrde hens hand på Veeras päls och i samma stund fylldes den äldres ögon med tårar då hen rörde och smekte Veeras päls. Det var rörande att se hur djurets närvaro kan väcka gamla känslominnen. Där satt vi en stund i lugn och ro tillsammans med den äldre”.

År 2013 godkändes Kennelklubbens kompishundverksamhet som full medlem i takorganisationen för djurassisterad verksamhet, AAII (Animal Assisted Intervention International).