Hunden kan bli en utmärkt resekompis, men att bege sig ut på vägen tillsammans kräver omtanke och framförhållning

Jag gjorde mycket bakgrundsjobb, säkert mera än vad folk gör i genomsnitt, då jag upplevde att jag hade ett ganska så ovanligt liv. Jag läste beskrivningar och erfarenheter om olika hundraser och funderade på vilken hund skulle lämpa sig bäst för min kringresande livsstil. Efter långt övervägande stannade jag för australian cattledog, trots att jag var lite nervös över hur utmanande den energiska och alerta rasen kunde vara. Jag visste också att trots alla förberedelser kunde jag inte på förhand veta hur just min hund skulle förhålla sig till att resa.

Jag oroade mig emellertid alldeles i onödan. Min australian cattledog Doris har visat sig vara en ovanligt lättsam resekompis och har, trots sin unga ålder, liftat redan över tusen kilometer. Kanske namnet var ett tecken? Förstås har den ett och ett halvt år gamla tonåringen fortfarande en hel del att lära sig av människovärlden, som med alla sina begränsningar visar sig konstig för vilken hund som helst.

Redan från början har jag försökt lära min valp färdigheter som behövs på vägen. När Doris kom in i mitt liv var jag bosatt alldeles i centrum av Helsingfors. Att vänja Doris vid att åka i olika färdmedel var därmed enkelt, vi kunde åka med spårvagn flera gånger i veckan bara för skojs skull. Valpen, som till en början reste i min famn, lägger sig nu vant vid mina fötter för att vila, oberoende av om vi stiger in i en spårvagn, buss, tåg eller färja. Utan att tveka följer hon mig in i okända bilar och kurar ihop sig bredvid mig när jag lägger mig, en hur konstig sovplats jag än valt.

Att lifta med hunden har visat sig vara lättare än vad jag förväntade mig. En gång fick vi bevisligen skjuts enbart tack vare Doris: föraren berättade att hen inte brukar stanna vid liftare, men en hundvalp kunde hen inte köra förbi. En annan gång fick vi skjuts från Lahtis till Helsingfors med en kvinna, som genast berättade att hon är rädd för hundar. Hon var emellertid själv en före detta liftare och nändes inte lämna oss bakom sig. När vi väl var framme hade Doris redan hunnit charma även henne, trots att hunden sov nästan hela resan.

Eftersom Doris är ganska låg och på grund av sin färg urskiljs dåligt från asfalt, bär hon en gul trafikväst när vi åker på tummen. Med hund måste man dessutom fästa extra uppmärksamhet på val av stället där man liftar: få hundar trivs alldeles intill livligt trafikerade vägar, och därför försöker vi fiska efter skjutsar i första hand vid bensinstationer. Ibland har jag upplevt att det är bäst att låta Doris vänta fastkopplad en bit från vägen – men ändå så pass nära att vi ser varandra hela tiden. I sommarvärmen måste väntplatsen naturligtvis vara i skuggan.

Förutom att min bästa vän har anpassat sig bättre än väl till min egendomliga vardag har mitt eget liv ändrats enormt efter den gången jag första gången hoppade in i tåget med en leveransklar hundvalp under armen. Jag slutade flyga redan ett par år innan valpen kom in i mitt liv, då jag upplever det som ett tråkigt och sterilt sätt att färdas. När jag skaffade hund blev mitt beslut beseglat, då det oftast är billigare och enklare att resa på land med ett djur.

Jag tar mig dessutom mycket mera tid för att resa med hunden än vad jag gör när jag rör mig ensam. Att livet har saktat ner har gjort gott även för mig. Mellan skjutsarna är det skönt att få sträcka på sig och gå på promenader i nya miljöer. Jag bekantar mig gärna också annars med nya platser genom att promenera planlöst runtomkring, och en hund lämpar sig väldigt naturligt till en kompis för sådant. Medan jag själv i första hand blir betagen av omgivningen med hjälp av synen är Doris mera intresserad av nya och spännande lukter – och ekorrar.

Redan långt innan jag skaffade mig en hundvalp var det klart att den i första hand skulle vara en partner: när jag planerar mitt liv utgår jag ifrån att hunden åker med mig så mycket som möjligt och att vi gör saker och ting snarare tillsammans än var för sig. Framför allt innebär partnerskap att även jag måste vara redo för kompromisser när hundens välbefinnande förutsätter det. Någon dag kan det innebära att även luffaren är tvungen att stanna upp, om den bästa kompisen inte längre trivs på vägen.